Jag sitter och lyssnar på Håkan Hellström och tänker på hur fint det vore att ha en takvåning i Göteborg eller London. Där skulle jag och äppelpojken ligga i min säng med blå sänglakan och lyssna till regnet, samtidigt som det lyser in från fönstret som vätter mot en trafikerad gata nedanför. Lång bort i fjärran ska man se landskapet breda ut sig med ängar och skog, men närmast ska det bara vara storstad, storstad, storstad. Vi skulle ha en liten butik på hörnet med en väldigt söt äldre herre som alltid hälsar då vi köper mjölk på tisdagskvällarna. På fredagsmornarna skulle vi alltid gå till cafét som ligger på vägen mot busshållplatsen. På cafét, som heter något mysigt som ”Tant Klaras café”, skulle vi äta smörgåsar med ost och paprika och dricka en kopp kaffe med mjölk till. Sedan skulle vi gå mot bussen och ge varandra en puss innan vi hoppar på varsin buss mot jobbet.
I huset där vi skulle bo finns det såklart hiss, för alla vet ju att jag inte orkar gå i trappor. Det där fönstret som vätter mot den trafikerade gatan går förresten att öppna, utanför finner man ett plåttak som är ypperligt för söndagsfika. Äppelpojken skulle känna sig händig och bygger en liten terrass till sin prinsessa. Där skulle vi spendera alla varma dagar.
I köket skulle vi ha ett högt bord med höga stolar där vi dricker juice eller tar en drink. Väggarna skulle vara vita och fina tavlor i glada färger är upphängda lite varstans.
Ja, drömma kan man ju alltid.